söndag 10 mars 2019

Längdparadiset Toblach/Dobbiaco

Hej på er alla! Nu var det jätte längesedan vi skrev. Det har varit problem att få sparat det vi skrivit och då har vi gett upp. Men nu skall vi åter försöka få till att publicera denna resan som vi gjorde hyfsat nyligen i Jan/Februari 2019. Lite har ju hänt sedan dess... men det får vara så =)

Några av er kommer säkert ihåg att det är lite mer än 1 år sedan som vi var på vår fantastiska skid/längdskidresa till Livigno/Pontresina. Men nu var det återigen dags att dra till Italien för att hitta inspiration och motivering för oss till att försöka nå målet i fäders spår. Iallafall har jag under 2018 fått en lite bumpigare väg mot målet. Sjukdomen Graves dök ju upp plötsligt för ett år sedan och gjorde ett ordentligt stopp mot målet. Att tappa alla muskler och må så dåligt gör att det är lätt att tappa fokus. Det är fortfarande en bit på väg tillbaka till där jag var när sjukdomen bröt ut. Men mest på orken och att jag inte klarar lika bra att pressa pulsen. Jag sa till Tricia äsch vi anmäler oss till Vasaloppet ändå så får vi se hur det blir. Under alla mina besök på Sahlgrenska under 2018 har de fått höra - Hur kan jag göra? Hur skall jag klara köra Vasaloppet? Svaren har varit varje gång - Det klarar du inte. Som tur var har jag (pga dåligt knä) hamnat hos den mest underbara och peppande sjukgymnasten i hela världen. Hon och Tricia har peppat och trott på mig. Vilka tjejer! Så jag säger ännu inte att jag kommer klara det men ännu är siktet inställt mot målet i Mora. Skam den som ger sig. På min födelsedag den 3/3-2019 så kommer jag och Tricia iallafall att starta i Sälen. Jag och min dosett reser numera ständigt tillsammans. Detta målet har även fört oss till denna underbara kombinerade tränings och relaxresan hit ner till Dolomiterna. Så nu skall ni få höra vad detta nya stället har att erbjuda.

Eller ja.. nya och nya.. Vi var faktiskt här på besök under ett dygn i somras. Vi tältade vid magiska Tobbiaco sjön. ( Toblacher see ) och sedan var vi uppe vid en lättare vandring runt vackra Lago de Braies ( Pragseer Wild See ) så ni förstår att vi hade ett väldigt mysigt litet stopp här före vi begav oss vidare mot Lienz och Österrike.


Toblacher see i somras


Pragseer wild see i somras

Den gången i somras när vi åkte bil från Cortina till Dobbiaco så hade vi tidigare pratat lite om att någon gång kanske åka loppet Toblach-Cortina. Men när vi åkte där nerför med bil från Cortina mot Toblach så sa vi - ALDRIG att vi åker det loppet! Ändå sitter vi här nu idag i Toblach och det är i skrivande stund just nu 2 dagar kvar tills att vi ändå åker det loppet trots allt. Ja, där ser man vad man kan ändra sig snabbt i livet iallafall. Man får lära sig att aldrig säga aldrig.

Först skall jag förklara förvirringen av ortsnamnet. Jag skriver ibland Toblach och ibland Dobbiaco. Ja det är faktiskt så att orten heter både och. På tyska resp Italienska. Byn ligger i Italien, men ett par mil bort ligger Österrike. Här blandas tyskan och italienskan hej vilt. Det är otroliga 85% av befolkningen som är tysktalande Hur underligt är inte det? Alltså här i Italien! Så tex här på hotellet blandas det tyska, italienska och engelska i en skön mix. Så lägger vi till och förvirrar det hela med lite spanska med för att skoja till det lite. Och sedan som toppen på moset så har vi även blandat in lite svenska och norska nere i restaurangen. Så ja, man kan säga vi är helt klart internationella.

Men hur kom det sig att det som var ALDRIG blev till att vi nu befinner oss här? Jo vi hade ju som sagt - sagt ALDRIG! För den stigningen till Cortina insåg vi ju att vi ALDRIG någonsin vill göra. Ändå har vi gjort den nu 2 ggr sedan vi kom hit och det kommer ju med största sannolikhet att att bli en nummer 3 före vi lämnar denna orten och beger oss hemåt igen. Man stiger svagt uppför konstant i 2mil från 1241 till 1529 meter. Sedan som toppen på moset så drar de om banan lite. Så när man känner att NU är jag äntligen uppe. Då trixar de om en ny liten mysig ännu brantare stigning och omväg på några km. Banan känns vill jag lova! Speciellt på orken. Och nu efter att vi åkt skidor i 4 dagar känns det i hela kroppen. Det är dags att dra ner på träningen nu inför loppet. Idag mindre och imorgon blir det näst intill obefintlig mängd skidor. Men tillbaka till det där ALDRIG. Jo vi åkte ju med bilen nerför i somras och insåg då att detta klarar vi aldrig åt andra hållet uppför på skidor. Så vi la ner tanken på detta loppet. Tills att vi var på vasaloppsträff i höstas och där träffade på en kille som nämnde att han skulle hit och köra loppet. Vi blev lite nyfikna och ställde lite frågor. Han tyckte det var ett ganska lätt lopp så vi började åter igen att fundera. Hmm träffar vi på honom i samband med loppet så kommer han nog få höra det med lätt vet vi inte riktigt att vi håller med om. ( Vi förklarade vår nivå ;) Men hur som helst då började tanken ta form igen och när jag hittade ganska bra biljetter till Venedig, bra boende och billig hyrbil då slog vi till och sedan var vi anmälda till loppet. Så svårt va det. Så far so good.

Nu var det bara en sak... mellanlandning i Bryssel... Inte bra läge med skidorna. Men 70 minuter före nästa avgång borde hålla. Våra flygbiljetter vad dock ett fynd. 2 pers tur och retur med bra flygtider och inklusive våra skidor och vi betalar 3000:- ( för oss båda!) Så det var till att planera för bra emballering av stavar och skidor och sent på fredag kvällen så var det färdig packat.

Lördag morgon kl 05.00 blir vi hämtade av käre far/morfar som kör oss till Landvetter. Vi är på plats i god tid (enligt vårt tycke, sent säkert i andras tycken). Det går snabbt och smidigt att checka in och vi drar oss upp mot gaten. Snart är vi ombord på väg mot Bryssel. Vi somnar snabbt ombord och framme i Bryssel står vi och hänger lite och kollar lastningen av bagaget. Såg vi inte skidorna komma ombord? Jo vi tror allt det. Vi tar en lättnandes suck och äntrar ombord nöjda och glada. Snart är vi i vårt underbara Italia. Framme i Venedig så går jag till baggagebandet och Tricia till specialbaggage. Jag får väskorna och rullar sedan bort vagnen mot henne. Ännu inga skidor. Det lastas ut skidor och annat specialbaggage i högt tempo. Läs typ slängs ut. Vi har vid detta laget tagit anställning på flygplatsen och organiserar upp kaoset. Men våra skidor kommer inte ens trots den karman.

Tiden rullar på och vi får snart se oss svikna av den goda karman och vi får släntra bort till "lostluckan". Vi är nöjda, endast 1 par före oss yipiee det här kommer gå undan. Trodde vi ja... eftersom ALLA som kommer efter oss helt plötsligt går före oss. Irritationen stiger hos oss. Kinderna hettar och adrenalinet pumpar tills att vi ifrågasätter. Jamen visst serni, alla med barn, handikappade och businessclass går före oss sista klassens medborgare. Så det var bara att med hängande fattigmanshuvud gå tillbaka till sin vrå och tappert vänta medan folk som kommer senare får hjälp före oss. Äntligen är det vår tur och vi är snabbt framme så de inte hinner ångra sig eller hjälpa någon annan före oss. Och japp, det tar 3 sekunder och det är konstaterat att skidorna skall vara kvar i Bryssel. Jag som fått baggage eftersänt tidigare säger käckt, jaha när kommer nästa flyg in från Bryssel då? Hon tittar på oss och säger imorgon mitt på dagen och då får man se om de är med då. Vart skall de levereras? Till Dobiacco! Hon tittar på oss, dit kommer ni få dem tidigast måndag. Ingen levererar bagage dit upp till norr under eftermiddagen. Det är för dåliga vägar. Jag känner hur tårarna brinner bakom ögonen. Jag som måste tugga mil. Jag behöver milen i armarna och benen.

Det går snabbt nu i huvudet, stanna kvar i Venedig 1 natt och chansa på att få med skidorna imorgon eller åka norrut och inte missa söndagens träningsdag? Ja va tusan, vi skall ju till Toblach. Alltså TOOOBLACH! Alla vet ju att det är en längdskidornas mecka. Måste ju finnas hur många ställen som helst som hyr ut schysst utrustning? Och tänk om de inte kommer ens måndag? Vi måste vara förberedda på att kunna behålla det vi hyr under veckan.

Vi hämtar ut den reserverade hyrbilen. En helt splitter ny Golf! Perfekt eftersom då kan vi ha skidorna inne i bilen genom transportluckan. Vi rullar snabbt och smidigt ut från flygplatsen och rullar riktning norrut mot Cortina och sedan vidare mot Toblach. Vi når fram precis när mörkret faller ner över byn och det blir en smidig incheckning. Vi får ett kanonrum längst upp i huset. Och vi packar upp, går ner och tar ett dopp i poolen och sedan börjar det. Vilket? Jo om ni tror vi hamnat på träningsläger så tror ni VÄLDIGT fel. Det var en gourméresa vi tog. Det är först salladsbuffe, föjt av soppa. 2 olika sorters mindre pastarätter följt av huvudrätten och därefter dessert. Och så kommer det att se ut VARJE dag kl 19.00. Tur att vi skall träna med! Eller hur?

Två exempel på menyer vi hade under veckan:














Hotellet är kanon. Familjeägt och trevligt med god frukostbuffe och fantastisk middag. Det ingår buss/tågkort samt även spaavdelningen. Underbar avslutning på dagen efter skiddagarna. Bilen står fint parkerat i garaget under huset. Ja här har vi det prima. Vad jag kommer på finns det endast en nackdel. Hotellets namn är ju helt omöjligt att uttala eller ja iallafall att komma ihåg - eller prova själva? Hotel Tschurtschenthaler. Men som sagt halvpensionen rekommenderas i detta huset.

Vi somnar snabbt den kvällen och på morgonen är det dags att ta bilen för att hitta hyrskidor. Ja vad hände här? Vi besöker 3 ställen för att hitta några skidor som är hyfsade okey - hoppas vi. Vi säger vi önskar hyra minst 1 dag, kan bli 2 eller ännu flera. Men nja skidorna var ju ingen höjdare och ännu värre vad det med stavarna. Vi inser att vi är lyckligt lottade att vi har med oss egna pjäxor iallafall. Vår preliminära plan var att söndagen skulle bli en långdistans dag i spåret. Det blev tvärtom. Vi slet som djur både uppför och utför och när vi stannade till och delade på en soppa vid den underbara utsikten vid Toblacher see var vi riktigt trötta.

Restaurangen vi åt soppa på

Vi insåg att vi bara MÅSTE ge det mera försök att få fram skidorna. Nu blev det övertalningsförmågan. Samtal till flygplatsen. Skidorna hade kommit, de var upphämtade av transportbolaget och skulle levereras måndag. Men kunde vi få fram dem ikväll söndag istället? Eller annars måndag morgon? Vi erbjuder oss att möta upp transportören i Cortina, eller Lienz eller Bruneck alternativt andra städer längst den större vägen om de inte ville upp i kringliga alpvägar. Vi skulle få samtal tillbaka. Inget samtal kom och till middagen släpper vi hoppet och allierar oss med tanken att kämpa minst en dag till med hyrmaterialet. Vi njuter av den underbara för kvällens middag med både välkomstdrinkar och tilltugg och ytterligare en rätt. Mätta och nöjda och totalt utmattade så somnar vi gott. Med mycket tid lagd idag på att hyra skidor med stort engagemang så blev det endast 20km och även en mycket sliten kropp. Säkert är det inte bara materialet utan även den höga höjden. Men lätt besvikelse att endast nå 2 mil denna dag.

Sedan på måndags morgonen vid frukosten så kommer frun i huset ner och levererar den goda nyheten. Jag blev så glad så att det hördes ända till Svedala mitt glädjetjut. Våra skidor hade kommit sent under söndagen. Men de ville inte väcka oss. Vi hade lyckats! Vi var så glada. Nu var det med nervositet vi packade upp paketet men allt var helt. Nu hade det fallit snö under natten så det var tröga spår på morgonen men blev bättre under dagen men så underbart med våra skidor och vi fick idag ihop iallafall 34km. Ute i spåren började teamen att poppa upp från Marcialongaloppet dagen före. Jag gjorde praktvurpornas moder och det var inte en snögubbe utan det var bara jag som kravlade mig ur snön efter en kurva i nerförsbacken. Det gick bra men fattar inte ens hur med tanke på vurpan och skidor åt fel håll osv. Vi skrattar oss vidare iallafall och inser hur kul det bara måste sett ut.

Toblacher see

Oändliga skidspår

Glada över att ha våra skidor!!

Se upp för kossorna!

På tisdagsmorgonen så skall vi hoppa på en buss mot några spår. Vi blev nyfikna på vart alla skulle på bussen. För den var full och det var många med längdskidor. Vi valde att spontant bara haka på. Vart var vi på väg? Det visade sig att bussen stretade sig vidare mot nästa dal. Vilket längdparadis som tronar upp sig utanför bussfönstret.



Vi går av bussen och hittar magiska spår. Solen gnistrar och det är kallt och krispigt. Vi vallar inte om. Vallan var fin dagen före med snabba skidor.  Men nu sker det några upprepande gånger att fästet hugger och jag flyger som en vante. Onekligen gör det ont men man får sig också ett gott garv. Vi har underbar väg genom dalen i det vackra, kalla och krispiga vädret.






Längs skidturen på väg tillbaka i riktning mot Toblach så stannar för en fika i Welsberg före vi kör vidare och svänger upp mot Lago di Braies. Vi kliver på uppför och när vi skall på sista delen av spåren så får vi fråga oss fram vart vi hittar spåren vidare. Tydligen var de inte dragna. Lätt besvikna för att inte nå hela vägen på skidorna upp mot Lago di Braies vänder vi om för att åka neråt igen men det blir en härlig nedförlöp istället och vi ställer skidorna i riktning mot Nordic arena i Toblach.

På väg ut ur Welsberg

När vi når dit så delar på en dryck i baren före beger vi oss via spåren hemåt. Nu är vi nerkylda och det blir så skönt att komma ner till spaavdelningen för varm bastu. Återigen så har vi idag kört ihop 34km med en härlig känsla i kroppen. Och vilken dag vi fått återigen i spåret.

Vad tiden börjar gå undan nu när klockan ringer och det redan är Onsdag morgon. Idag skall vi ta och köra banan där loppet skall gå. Vi promenerar ner till spåren från hotellet och glider sedan uppåt mot Cimabanche. Det är den högst delen under loppet. Vi har planerat att äta samma goda soppa här uppe på högsta stigningen som vi åt häromdagen. Döm av vår förvåning när det är stängt. Snopna vänder vi tillbaka neråt igen och stannar istället till vid Lago di Landro. Det blir ett litet pasta/soppstopp. Nu börjar det bli lite kallare. Man känner i luften att ett annat väder är på gång in. När vi vänder ner mot arenan igen så märker man att det börjar komma mycket folk till området inför loppet. Vi har fått ihop 36km. Och vi får vara nöjda för dagen. Imorgon är det dags för lite vilodag. Det blir åter igen en stund nere i spaavdelningen före vi skall njuta av middagen.

Torsdag och det är vilodag. Nu har de lagt om bansträckningen lite. De har dragit ner lite på sträckan i byn och istället lagt till en liten knick uppe vid Cimanbanche. Vi inser att där kan det hända saker så vi tar bilen upp och testkör den sträckan. Det var skönt att ha kört där eftersom det är en del stigning och snabbt nedför. Ännu är sträckan ner mot Cortina endast öppen 5km från Cimanbanche. Tricia tar bilen ner till där spåren slutar och jag tar och provkör sträckan. Det är mest att staka så inget som kändes speciellt nödvändigt för Tricia att testa. Vi kör en liten runda ner mot Cortina men vi inser snart att det är lunchdags och att allt kommer att hålla stängt. Så vi vänder om mot Toblach och tar oss till samma pizzeria som där vi åt pizza i somras. Lunchpizza är ju aldrig fel =) Efter det åker vi hem och tar oss en liten spa stund före vi tar en liten promenad till några affärer. Sedan är det åter igen är dags för vår smaskiga middag.






Sista dagen före loppet och det skall vara en kombinerad dag av vila och av att få lite saker fixade. Nu  faller snön och vi tar en promenad i stan och beslutar oss sedan för att ta en tur med bilen till Lago di Dobbiaco. Och det blir liten stund med fotografering och lite god lunch vid sjön igen.



Men nu så har snön lagt sig ordentligt och vi kommer inte upp för den lilla backen tillbaka igen. Så nu blir det till att ta fram snökedjorna. Det är inte bara vi som har problem. Vi tar oss efter detta lilla äventyret ner till anmälan till racet. Det är spänning på plats och snön faller tungt. Vi drar hem en stund och drar sedan ner till vallningen. Nöjda tar vi skidorna för en provsväng. Resultatet var dessvärre inte toppen. Blandning mellan stelt grin och skratt så tar vi oss tillbaka till vallningen igen med skidor som platåskor. Vi gjorde dagen för några norska vallare kan vi lova när de skrattade och plåtade våra platåskor = våra längdskidor. Man blir lite orolig över hur vallan skall fungera under lördagen. Vi vallar dock om. Snön fortsätter att falla tungt när vi sedan drar oss tillbaka mot hotellet.

8 timmar mellan bilderna:




Dags att förbereda oss för en dag imorgon. Det grundas med middag och sedan förbereder vi oss för morgondagen. När klockan är 21 så har jag lagt mig och hör lite snack i korridoren. Helst plötsligt knackar det på hotelldörren. Då kommer beskedet att loppet är inställt pga lavinfara. Vilken chock!

Ja snön föll tungt utanför fönstret. Jag förstår verkligen att det finns gånger pga säkerheten att ett lopp måste ställas in. Men klockan blev 22.00 före mailet gick ut till de anmälda deltagarna och DET tycker jag är ganska dåligt. Det var säkert folk som gick upp kl 6 för att köra mot Toblach. Läser de mail då,som kommer in kvällen före kl 22.00? Det var ju folk som efteranmälde sig bara några timmar före loppet, pengar som behålls av organisationen. Vi har iallafall fått en fantastisk vecka på plats. Men de som anlände från Sverige under fredags kvällen som vi träffade på? Jag personligen blev mest sur på att vi hade haft vilodagar både torsdagen och fredagen och missat värdefulla träningsdagar. Samt att vårat seedningslopp som vi upplevde vi hade kontroll på skulle utebli. Det tar tid före vi kommer till ro och somnar.

På lördags morgonen så är man deppig. Det är dystert vid frukostbuffen. Det pratas endast om en och samma sak. Det inställda loppet och såklart det som har med det att göra. Som snömängden osv. Det är mycket snack om hur man skall göra det bästa av dagen. Jag läser att det skall vara pistat uppe vid arenan så vi drar oss dit och många andra med det.



Det är som att befinna sig i Mora. Det är massor med folk, de flesta svenskar och norrmänn. Italienarna som är hemma har väl stuckit iväg för att åka lössnö utför antar jag? Samtliga av alla som vi träffar på vid arenan som lämnade in för vallningen dagen före har samma problem. Fantastiskt glid men absolut NOLL, NADA, NIENTE med fäste och det är ganska kul faktiskt att se alla dessa människor som halkar runt i all denna snön. Stämningen är smått fantastik skulle jag säga, det samlas små internationella grupper lite här och där som pratar väder, vind, valla och det är allt från proffsiga team till mindre proffsiga team. Vi beslutar oss ändå för att ta och staka oss upp längst med den delan av loppet som går att åka. Men tja, vet inte vad som händer nu riktigt. Varför har de inte spårat den sträckan? Vi stakar iallafall uppåt den biten som går och där samlas vi ett gäng och surrar, samtliga från västsverige. Göteborg, Borås och Varberg och se nu vad jo där kommer även en dalahäst =)



Där är det ingen ide att fortsätta längre upp längre så, vi och hela gänget beslutar oss att dra neråt runt Lagon. Tricia drar först på nedför. Jag kommer efter och helt plötsligt ser jag henne försvinna ner bakom vallen. Jag ropar till det stora gänget bakom mig att stoppa. Ja ni ser av bilden att döma, att min skratt går inte att hejda av kraschen av en man i gänget. Några väljer att ta av sig skidorna ner.
Vi kör sedan vidare ner mot sjön.

Hela svenska gänget
Man kan ju fortfarande åka i biben   ;)


Nere vid sjön ser vi att de spränger laviner med helikopters längst den sträckan som loppet skulle gått. Vi får iallafall 1.2 mil stakning i den vackra snömiljön före vi går tillbaka ner mot arrangörerna och lämnar tillbaka våra tidtagningsgrejer.  Vi drar hemåt hotellet och packar ihop. Det var snart dags att resa hemåt. Det blir ett sista besök i spat före sista middagen serverades på hotellet.



Vi bär ner lite packning till bilen i garaget och behåller bara lite kvar uppe på rummet. Det blir ett sista sorgligt farväl vid middagen. Vi checkar ut och gör allt färdigt. Vi pratar med hotellet om alternativen hur vi skall ta oss mot Venedig i "snökaoset". Vi sätter och pratar med lite andra hotellgäster före det är dags att dra sig mot rummet. Sedan är det dags att förbereda oss för den tidiga avfärden. Vårt flyg skall gå klockan 12.15 från Venedig. Dock är de flesta vägarna avstängda. Vi måste hitta alternativ väg. Vi ser att vägen vid passet bredvid är öppet. Det skall dock snöa hela natten så vi hoppas det gäller fortfarande när det är dags för oss att åka. Vi är så glada att vi redan har snökedjorna på bilen och vi somnar snart.

Bilder från vårt stora och fina rum:




Klockan ringer argt klockan 04.30. Jag har varit uppe 2 ggr under natten och tittat ut på plogbilarna som ilsket jagar fram och tillbaka och det faller stora, stora flingor. Återigen dags att undersöka vägstatusen på lite olika sidor. Vägen över Cortina ännu avstängd. Vi vill helst inte åka den långa omvägen över Bolzano. Där är det långa köer. Ja, det är öppet just nu över Innichen-Sexten och längst den vägen/det passet. Vi äter vår lilla frukostpicnic på rummet som hotellet sett till att vi fått med oss upp. Klockan 5 går vi ner mot garaget. Vi vet ju att garaget har stängt under natten. Men vi trodde det var för att köra in i garaget och inte för att köra ut ur garaget. Allt är låst, vad snopet. Vi letar efter nycklar. Testar att ringa hotelltelefonen etc. Vi känner att tiden rinner iväg. Den extra tiden vi behöver för att krypa över passet med våra snökedjor. Klockan hinner närma sig klockan 6 före hotellvärden dyker upp och vi kan komma in i garaget. Då är vi snabbt på väg. Det är vi och ja, det är plogbilar överallt. Göteborgs stads snöröjning borde göra ett studiebesök i detta området. Det är tung snö som faller. Men vår fina hyrbil tuggar sig fram med snökedjorna på plats och det går långsamt men fantastiskt bra. Vi kör över landskap som taget ut en sagovärld med all denna vackra vita snön. Och vi ser inte många bilar. Men plogbilar och lustigt nog Italienare som är ute och skottar på sina uppfarter denna mycket tidiga söndagsmorgonen. Det går fantastiskt bra. Ju längre vi kör ju mildare blir vädret och vi när vi närmar oss motorvägen är det inte mycket snölandskap kvar och vi kör in vid en stängd bensinmack där vi skyddade från nederbörden kan ta bort snökedjorna. Nu rullar det på snabbt och vi anländer Marco Polo flygplatsen i Venedig i perfekt tid. Vi lämnar tillbaka hyrbilen. Tar med bagaget till incheckningen. Allt flyter på prima. Sedan hinner vi precis få i oss ngt att äta före vi skall gå ombord flyget Venedig - Bryssel. Vi hinner knappt sätta oss på planet så sover vi.

Pizza som sista måltid i Italien

Det var såklart antiklimax att loppet vi skulle kört blev inställt. Men vi haft 8 fantastiska dagar och träffat på många trevliga personligheter. Vi har bott fantastiskt bra på Hotel Tschurtschenthaler i Toblach och återigen besökt en längdskidort med spår som tagna ur en saga. Vi är trots förlusten av skidorna på vägen ner varit mycket nöjda med Bryssel airlines. Och t.o.m hyrbilsfirman var mycket bra och vår hyrda Golf var helt spillrans ny.

Vår budget under resan blev så här för 2 personer exkl luncher samt exkl anmälningsavgiften till loppet.

3000:-   Flyg med Göteborg-Bryssel-Venedig tor 2 personer med skidor och incheckat bagage
10400:- Boende Toblach, 8 nätter med halvpension, buss/tågkort, spaavdelning för 2 personer
600:-     Spårkort 1 vecka 2 pers
1600:-   Hyrbil 800:- + försäkring ( inte obligatoriskt )
Totalt:  15600:- ( 8 nätter ) Pris per person 7800:-

Over and out från alltid det fantastiska Italien som alltid levererar <3

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar