Vägen mot annan resa och mot sjukdomen Graves 😷

För ca 5 månader sedan var vi i alpvärlden och åkte både utför och längd under en magiskt underbar resa. Först tillbringade vi en vecka i Livigno med höghöjdsträning i längdspåren men även några helt fantastiska dagar utför. Sedan förflyttade vi oss till andra sidan bergen till Schweiz sidan och då till lilla byn Pontresina med en gudomlig vecka i hög höjd i de underbara längdspåren.

Kände mig lite sliten under resan men inte värre än att jag kunde åka varje dag. Kändes som den förkylningen jag trodde jag hade. Under sista (3.e) fredagen hade vi vilodag och ändå kändes halsen tjock och jag var lite lätt hängig. Sedan på vår sista lördag så var det dags för 3 mila loppet i La Diagonela. Känslan var ändå bra inför loppet. Men jag tog helt slut under loppet. Kändes som allt gick långsamt så jag var förvånad och kände att jag fick verkligen vara nöjd med lite snabbare än tjejvasan trots att jag kände mig så sliten. Och framförallt blev jag stolt över att en schweizisk man tyckte jag hade snygg teknik. Yeah!

Dagen efter åkte vi hemåt. Lång väg att köra. Vi påbörjade tidig morgon i snöstorm. Och även om vi kom hem sent och det blev natt mellan Söndag/Måndag så hade resan gått fantastiskt bra hem. Men inte så konstigt att man var trött och sliten under måndagen. Tänkte såklart att resvägen och loppet tog ut sin rätt men jag hade inte träningsvärk eller ngt sådant. Jag jobbar som vanligt under måndagen men när man kommer ut till vallen så känner jag mig riktigt sliten och febrig.

Det var sista gången jag var på vallen med fotbollen på över en vecka. Varje dag jobbade jag och varje kväll kom febern och jag gick hem och la mig för att sova. När det hade gått 1 vecka och läget är likadant med ont i halsen osv då känner jag att det är dags att besöka vårdcentralen. Det känns inte som halsfluss men kunde det kanske trots allt vara det? Jag åker bort direkt på morgonen till vårdcentralen vid jobbet. Väntar en liten stund på läkaren. Berättar för henne känslan och hon tar halsprov. Nej, det är ingen halsfluss.

Med facit i hand så anade hon redan då antar jag. Hon sa direkt du smittar inte. Jag vill att du blir kallad till en privatläkare där du får snabbt hjälp. Det går knappt en vecka tills att denna mottagningen ringer och det brådskar. Dagen efter skall jag dit. Fick bra känsla direkt för honom. Han trodde dock tämligen säkert att jag hade en inflammation i köldkörteln. Lite prover togs igen och jag blev hemskickad med antinflammatoriska tabletter. 3 veckor senare är jag tillbaka igen. Det blev först lite bättre. Men nu hade jag blivit sämre igen. Läkaren tar nu 5 provrör med alla möjliga tester. Och vi skall ha telefonmöte på måndag. Känner mig lätt hypokondrisk när jag ifrågasätter lite. Men man känner sin kropp bäst själv. 2 dagar senare ringer min läkare. Det ser inte så bra ut med proverna. Jag skall vidare till Sahlgrenska snarast möjligt. Nu rullar tankarna som stora vågor. Det är en ganska tung vecka som jag väntar in att få brevet.

Jag blir snart kallad till Sahlgrenska och den avdelningen som jag numera kan kalla som min, som jag numera tillhör iallafall minst 1-1,5 åt till. När jag kommer dit så står 2 läkare och tar emot mig. Vi går in, ingen undersöker mig. De bara sätter sig och tittar på mig och säger - Du har Graves sjukdom! Helt surrealistiskt. Känner mig arg, vem sitter framför mig och säger att jag är sjuk utan att ens undersökt mig?

Det visar sig att Graves sjukdom ses på blodproverna. Jag hade ingen tveksam Graves, utan 100% säkert. Och visst, där är de olika symptomerna som jag kanske inte satt jätte stort värde i. Men de finns där när de börjar att fråga mig. Men jag hade haft tur, sjukdomen har upptäckts snabbt. Det är på gott och ont att jag mina höga och dåliga värden. Då upptäcks sjukdomen lättare/snabbare. Men istället så bryts kroppen nu ner i rasande tempo med en ämnesomsättning som är väldigt hög. Nu måste medicinen sättas in snabbt.

Men man blir direkt påkastad frågor och tankar och hur vill du göra ? Opereras ? Medicineras ? Men hallooooo ni har precis sagt jag har en sjukdom som jag inte ens visste existerade och så skall jag fundera på sådant? Under eftermiddagen ringer läkaren mig och säger det är värre än de befarat och mina prover har försämrats snabbt. Jag måste öka dosen på medicinering x3 omgående.

Sagt och gjort, det väntas några jobbiga veckor där mina ben darrar som asplöv bara jag står upp en liten stund. Trappan på jobbet känns som att bestiga ett berg av rang. Men snart börjar min medicinering ge resultat. Nu gäller det såklart att hitta en balans. Man skall inte gå för högt men ej heller får lågt.

Men många frågor tornar upp. Kommer man bli av med sjukdomen? Med största sannolikhet aldrig, men om man har tur så ja. Återfallen är många. Man får med största sannolikhet vänja sig vid medicinering hela livet. Men vad är alternativet ? Man vänjer sig vid det mesta. Första månaderna var det träningsförbud. Ja inte för att jag hade orkat heller men... När jag var på fotbollen och satt på huk fick jag få hjälp upp igen. Nu har jag börjat med sjukgymnastik och jag får börja med träning igen även om inte pulshöjande.

Resan hit har gått bra men varit lite tung. Humöret varierar och man blir lätt trött och sliten och ont i kroppen. Och sedan ögonen som värker och synen försämras. Ja listan kan göras lång. Men vad har jag för rätt att klaga? Jag tillfrisknar mera för varje dag som går och blir starkare och starkare. Vi har anmält oss till vasaloppet trots att läkaren sagt att det klarar jag aldrig. Jag skall iallafall försöka så gott det går.

Och det känns som en seger att vara så mycket bättre att vi nu kan bege oss iväg på semester. Och inte bara en semester utan en aktiv semester. Därav skriver jag detta här nu. För nu är det dags för nästa resa tillsammans med oss.

Vill du följa med?
/ Vid pennan idag - Ac ( hon som fått skiten )