söndag 10 mars 2019

Längdparadiset Toblach/Dobbiaco

Hej på er alla! Nu var det jätte längesedan vi skrev. Det har varit problem att få sparat det vi skrivit och då har vi gett upp. Men nu skall vi åter försöka få till att publicera denna resan som vi gjorde hyfsat nyligen i Jan/Februari 2019. Lite har ju hänt sedan dess... men det får vara så =)

Några av er kommer säkert ihåg att det är lite mer än 1 år sedan som vi var på vår fantastiska skid/längdskidresa till Livigno/Pontresina. Men nu var det återigen dags att dra till Italien för att hitta inspiration och motivering för oss till att försöka nå målet i fäders spår. Iallafall har jag under 2018 fått en lite bumpigare väg mot målet. Sjukdomen Graves dök ju upp plötsligt för ett år sedan och gjorde ett ordentligt stopp mot målet. Att tappa alla muskler och må så dåligt gör att det är lätt att tappa fokus. Det är fortfarande en bit på väg tillbaka till där jag var när sjukdomen bröt ut. Men mest på orken och att jag inte klarar lika bra att pressa pulsen. Jag sa till Tricia äsch vi anmäler oss till Vasaloppet ändå så får vi se hur det blir. Under alla mina besök på Sahlgrenska under 2018 har de fått höra - Hur kan jag göra? Hur skall jag klara köra Vasaloppet? Svaren har varit varje gång - Det klarar du inte. Som tur var har jag (pga dåligt knä) hamnat hos den mest underbara och peppande sjukgymnasten i hela världen. Hon och Tricia har peppat och trott på mig. Vilka tjejer! Så jag säger ännu inte att jag kommer klara det men ännu är siktet inställt mot målet i Mora. Skam den som ger sig. På min födelsedag den 3/3-2019 så kommer jag och Tricia iallafall att starta i Sälen. Jag och min dosett reser numera ständigt tillsammans. Detta målet har även fört oss till denna underbara kombinerade tränings och relaxresan hit ner till Dolomiterna. Så nu skall ni få höra vad detta nya stället har att erbjuda.

Eller ja.. nya och nya.. Vi var faktiskt här på besök under ett dygn i somras. Vi tältade vid magiska Tobbiaco sjön. ( Toblacher see ) och sedan var vi uppe vid en lättare vandring runt vackra Lago de Braies ( Pragseer Wild See ) så ni förstår att vi hade ett väldigt mysigt litet stopp här före vi begav oss vidare mot Lienz och Österrike.


Toblacher see i somras


Pragseer wild see i somras

Den gången i somras när vi åkte bil från Cortina till Dobbiaco så hade vi tidigare pratat lite om att någon gång kanske åka loppet Toblach-Cortina. Men när vi åkte där nerför med bil från Cortina mot Toblach så sa vi - ALDRIG att vi åker det loppet! Ändå sitter vi här nu idag i Toblach och det är i skrivande stund just nu 2 dagar kvar tills att vi ändå åker det loppet trots allt. Ja, där ser man vad man kan ändra sig snabbt i livet iallafall. Man får lära sig att aldrig säga aldrig.

Först skall jag förklara förvirringen av ortsnamnet. Jag skriver ibland Toblach och ibland Dobbiaco. Ja det är faktiskt så att orten heter både och. På tyska resp Italienska. Byn ligger i Italien, men ett par mil bort ligger Österrike. Här blandas tyskan och italienskan hej vilt. Det är otroliga 85% av befolkningen som är tysktalande Hur underligt är inte det? Alltså här i Italien! Så tex här på hotellet blandas det tyska, italienska och engelska i en skön mix. Så lägger vi till och förvirrar det hela med lite spanska med för att skoja till det lite. Och sedan som toppen på moset så har vi även blandat in lite svenska och norska nere i restaurangen. Så ja, man kan säga vi är helt klart internationella.

Men hur kom det sig att det som var ALDRIG blev till att vi nu befinner oss här? Jo vi hade ju som sagt - sagt ALDRIG! För den stigningen till Cortina insåg vi ju att vi ALDRIG någonsin vill göra. Ändå har vi gjort den nu 2 ggr sedan vi kom hit och det kommer ju med största sannolikhet att att bli en nummer 3 före vi lämnar denna orten och beger oss hemåt igen. Man stiger svagt uppför konstant i 2mil från 1241 till 1529 meter. Sedan som toppen på moset så drar de om banan lite. Så när man känner att NU är jag äntligen uppe. Då trixar de om en ny liten mysig ännu brantare stigning och omväg på några km. Banan känns vill jag lova! Speciellt på orken. Och nu efter att vi åkt skidor i 4 dagar känns det i hela kroppen. Det är dags att dra ner på träningen nu inför loppet. Idag mindre och imorgon blir det näst intill obefintlig mängd skidor. Men tillbaka till det där ALDRIG. Jo vi åkte ju med bilen nerför i somras och insåg då att detta klarar vi aldrig åt andra hållet uppför på skidor. Så vi la ner tanken på detta loppet. Tills att vi var på vasaloppsträff i höstas och där träffade på en kille som nämnde att han skulle hit och köra loppet. Vi blev lite nyfikna och ställde lite frågor. Han tyckte det var ett ganska lätt lopp så vi började åter igen att fundera. Hmm träffar vi på honom i samband med loppet så kommer han nog få höra det med lätt vet vi inte riktigt att vi håller med om. ( Vi förklarade vår nivå ;) Men hur som helst då började tanken ta form igen och när jag hittade ganska bra biljetter till Venedig, bra boende och billig hyrbil då slog vi till och sedan var vi anmälda till loppet. Så svårt va det. Så far so good.

Nu var det bara en sak... mellanlandning i Bryssel... Inte bra läge med skidorna. Men 70 minuter före nästa avgång borde hålla. Våra flygbiljetter vad dock ett fynd. 2 pers tur och retur med bra flygtider och inklusive våra skidor och vi betalar 3000:- ( för oss båda!) Så det var till att planera för bra emballering av stavar och skidor och sent på fredag kvällen så var det färdig packat.

Lördag morgon kl 05.00 blir vi hämtade av käre far/morfar som kör oss till Landvetter. Vi är på plats i god tid (enligt vårt tycke, sent säkert i andras tycken). Det går snabbt och smidigt att checka in och vi drar oss upp mot gaten. Snart är vi ombord på väg mot Bryssel. Vi somnar snabbt ombord och framme i Bryssel står vi och hänger lite och kollar lastningen av bagaget. Såg vi inte skidorna komma ombord? Jo vi tror allt det. Vi tar en lättnandes suck och äntrar ombord nöjda och glada. Snart är vi i vårt underbara Italia. Framme i Venedig så går jag till baggagebandet och Tricia till specialbaggage. Jag får väskorna och rullar sedan bort vagnen mot henne. Ännu inga skidor. Det lastas ut skidor och annat specialbaggage i högt tempo. Läs typ slängs ut. Vi har vid detta laget tagit anställning på flygplatsen och organiserar upp kaoset. Men våra skidor kommer inte ens trots den karman.

Tiden rullar på och vi får snart se oss svikna av den goda karman och vi får släntra bort till "lostluckan". Vi är nöjda, endast 1 par före oss yipiee det här kommer gå undan. Trodde vi ja... eftersom ALLA som kommer efter oss helt plötsligt går före oss. Irritationen stiger hos oss. Kinderna hettar och adrenalinet pumpar tills att vi ifrågasätter. Jamen visst serni, alla med barn, handikappade och businessclass går före oss sista klassens medborgare. Så det var bara att med hängande fattigmanshuvud gå tillbaka till sin vrå och tappert vänta medan folk som kommer senare får hjälp före oss. Äntligen är det vår tur och vi är snabbt framme så de inte hinner ångra sig eller hjälpa någon annan före oss. Och japp, det tar 3 sekunder och det är konstaterat att skidorna skall vara kvar i Bryssel. Jag som fått baggage eftersänt tidigare säger käckt, jaha när kommer nästa flyg in från Bryssel då? Hon tittar på oss och säger imorgon mitt på dagen och då får man se om de är med då. Vart skall de levereras? Till Dobiacco! Hon tittar på oss, dit kommer ni få dem tidigast måndag. Ingen levererar bagage dit upp till norr under eftermiddagen. Det är för dåliga vägar. Jag känner hur tårarna brinner bakom ögonen. Jag som måste tugga mil. Jag behöver milen i armarna och benen.

Det går snabbt nu i huvudet, stanna kvar i Venedig 1 natt och chansa på att få med skidorna imorgon eller åka norrut och inte missa söndagens träningsdag? Ja va tusan, vi skall ju till Toblach. Alltså TOOOBLACH! Alla vet ju att det är en längdskidornas mecka. Måste ju finnas hur många ställen som helst som hyr ut schysst utrustning? Och tänk om de inte kommer ens måndag? Vi måste vara förberedda på att kunna behålla det vi hyr under veckan.

Vi hämtar ut den reserverade hyrbilen. En helt splitter ny Golf! Perfekt eftersom då kan vi ha skidorna inne i bilen genom transportluckan. Vi rullar snabbt och smidigt ut från flygplatsen och rullar riktning norrut mot Cortina och sedan vidare mot Toblach. Vi når fram precis när mörkret faller ner över byn och det blir en smidig incheckning. Vi får ett kanonrum längst upp i huset. Och vi packar upp, går ner och tar ett dopp i poolen och sedan börjar det. Vilket? Jo om ni tror vi hamnat på träningsläger så tror ni VÄLDIGT fel. Det var en gourméresa vi tog. Det är först salladsbuffe, föjt av soppa. 2 olika sorters mindre pastarätter följt av huvudrätten och därefter dessert. Och så kommer det att se ut VARJE dag kl 19.00. Tur att vi skall träna med! Eller hur?

Två exempel på menyer vi hade under veckan:














Hotellet är kanon. Familjeägt och trevligt med god frukostbuffe och fantastisk middag. Det ingår buss/tågkort samt även spaavdelningen. Underbar avslutning på dagen efter skiddagarna. Bilen står fint parkerat i garaget under huset. Ja här har vi det prima. Vad jag kommer på finns det endast en nackdel. Hotellets namn är ju helt omöjligt att uttala eller ja iallafall att komma ihåg - eller prova själva? Hotel Tschurtschenthaler. Men som sagt halvpensionen rekommenderas i detta huset.

Vi somnar snabbt den kvällen och på morgonen är det dags att ta bilen för att hitta hyrskidor. Ja vad hände här? Vi besöker 3 ställen för att hitta några skidor som är hyfsade okey - hoppas vi. Vi säger vi önskar hyra minst 1 dag, kan bli 2 eller ännu flera. Men nja skidorna var ju ingen höjdare och ännu värre vad det med stavarna. Vi inser att vi är lyckligt lottade att vi har med oss egna pjäxor iallafall. Vår preliminära plan var att söndagen skulle bli en långdistans dag i spåret. Det blev tvärtom. Vi slet som djur både uppför och utför och när vi stannade till och delade på en soppa vid den underbara utsikten vid Toblacher see var vi riktigt trötta.

Restaurangen vi åt soppa på

Vi insåg att vi bara MÅSTE ge det mera försök att få fram skidorna. Nu blev det övertalningsförmågan. Samtal till flygplatsen. Skidorna hade kommit, de var upphämtade av transportbolaget och skulle levereras måndag. Men kunde vi få fram dem ikväll söndag istället? Eller annars måndag morgon? Vi erbjuder oss att möta upp transportören i Cortina, eller Lienz eller Bruneck alternativt andra städer längst den större vägen om de inte ville upp i kringliga alpvägar. Vi skulle få samtal tillbaka. Inget samtal kom och till middagen släpper vi hoppet och allierar oss med tanken att kämpa minst en dag till med hyrmaterialet. Vi njuter av den underbara för kvällens middag med både välkomstdrinkar och tilltugg och ytterligare en rätt. Mätta och nöjda och totalt utmattade så somnar vi gott. Med mycket tid lagd idag på att hyra skidor med stort engagemang så blev det endast 20km och även en mycket sliten kropp. Säkert är det inte bara materialet utan även den höga höjden. Men lätt besvikelse att endast nå 2 mil denna dag.

Sedan på måndags morgonen vid frukosten så kommer frun i huset ner och levererar den goda nyheten. Jag blev så glad så att det hördes ända till Svedala mitt glädjetjut. Våra skidor hade kommit sent under söndagen. Men de ville inte väcka oss. Vi hade lyckats! Vi var så glada. Nu var det med nervositet vi packade upp paketet men allt var helt. Nu hade det fallit snö under natten så det var tröga spår på morgonen men blev bättre under dagen men så underbart med våra skidor och vi fick idag ihop iallafall 34km. Ute i spåren började teamen att poppa upp från Marcialongaloppet dagen före. Jag gjorde praktvurpornas moder och det var inte en snögubbe utan det var bara jag som kravlade mig ur snön efter en kurva i nerförsbacken. Det gick bra men fattar inte ens hur med tanke på vurpan och skidor åt fel håll osv. Vi skrattar oss vidare iallafall och inser hur kul det bara måste sett ut.

Toblacher see

Oändliga skidspår

Glada över att ha våra skidor!!

Se upp för kossorna!

På tisdagsmorgonen så skall vi hoppa på en buss mot några spår. Vi blev nyfikna på vart alla skulle på bussen. För den var full och det var många med längdskidor. Vi valde att spontant bara haka på. Vart var vi på väg? Det visade sig att bussen stretade sig vidare mot nästa dal. Vilket längdparadis som tronar upp sig utanför bussfönstret.



Vi går av bussen och hittar magiska spår. Solen gnistrar och det är kallt och krispigt. Vi vallar inte om. Vallan var fin dagen före med snabba skidor.  Men nu sker det några upprepande gånger att fästet hugger och jag flyger som en vante. Onekligen gör det ont men man får sig också ett gott garv. Vi har underbar väg genom dalen i det vackra, kalla och krispiga vädret.






Längs skidturen på väg tillbaka i riktning mot Toblach så stannar för en fika i Welsberg före vi kör vidare och svänger upp mot Lago di Braies. Vi kliver på uppför och när vi skall på sista delen av spåren så får vi fråga oss fram vart vi hittar spåren vidare. Tydligen var de inte dragna. Lätt besvikna för att inte nå hela vägen på skidorna upp mot Lago di Braies vänder vi om för att åka neråt igen men det blir en härlig nedförlöp istället och vi ställer skidorna i riktning mot Nordic arena i Toblach.

På väg ut ur Welsberg

När vi når dit så delar på en dryck i baren före beger vi oss via spåren hemåt. Nu är vi nerkylda och det blir så skönt att komma ner till spaavdelningen för varm bastu. Återigen så har vi idag kört ihop 34km med en härlig känsla i kroppen. Och vilken dag vi fått återigen i spåret.

Vad tiden börjar gå undan nu när klockan ringer och det redan är Onsdag morgon. Idag skall vi ta och köra banan där loppet skall gå. Vi promenerar ner till spåren från hotellet och glider sedan uppåt mot Cimabanche. Det är den högst delen under loppet. Vi har planerat att äta samma goda soppa här uppe på högsta stigningen som vi åt häromdagen. Döm av vår förvåning när det är stängt. Snopna vänder vi tillbaka neråt igen och stannar istället till vid Lago di Landro. Det blir ett litet pasta/soppstopp. Nu börjar det bli lite kallare. Man känner i luften att ett annat väder är på gång in. När vi vänder ner mot arenan igen så märker man att det börjar komma mycket folk till området inför loppet. Vi har fått ihop 36km. Och vi får vara nöjda för dagen. Imorgon är det dags för lite vilodag. Det blir åter igen en stund nere i spaavdelningen före vi skall njuta av middagen.

Torsdag och det är vilodag. Nu har de lagt om bansträckningen lite. De har dragit ner lite på sträckan i byn och istället lagt till en liten knick uppe vid Cimanbanche. Vi inser att där kan det hända saker så vi tar bilen upp och testkör den sträckan. Det var skönt att ha kört där eftersom det är en del stigning och snabbt nedför. Ännu är sträckan ner mot Cortina endast öppen 5km från Cimanbanche. Tricia tar bilen ner till där spåren slutar och jag tar och provkör sträckan. Det är mest att staka så inget som kändes speciellt nödvändigt för Tricia att testa. Vi kör en liten runda ner mot Cortina men vi inser snart att det är lunchdags och att allt kommer att hålla stängt. Så vi vänder om mot Toblach och tar oss till samma pizzeria som där vi åt pizza i somras. Lunchpizza är ju aldrig fel =) Efter det åker vi hem och tar oss en liten spa stund före vi tar en liten promenad till några affärer. Sedan är det åter igen är dags för vår smaskiga middag.






Sista dagen före loppet och det skall vara en kombinerad dag av vila och av att få lite saker fixade. Nu  faller snön och vi tar en promenad i stan och beslutar oss sedan för att ta en tur med bilen till Lago di Dobbiaco. Och det blir liten stund med fotografering och lite god lunch vid sjön igen.



Men nu så har snön lagt sig ordentligt och vi kommer inte upp för den lilla backen tillbaka igen. Så nu blir det till att ta fram snökedjorna. Det är inte bara vi som har problem. Vi tar oss efter detta lilla äventyret ner till anmälan till racet. Det är spänning på plats och snön faller tungt. Vi drar hem en stund och drar sedan ner till vallningen. Nöjda tar vi skidorna för en provsväng. Resultatet var dessvärre inte toppen. Blandning mellan stelt grin och skratt så tar vi oss tillbaka till vallningen igen med skidor som platåskor. Vi gjorde dagen för några norska vallare kan vi lova när de skrattade och plåtade våra platåskor = våra längdskidor. Man blir lite orolig över hur vallan skall fungera under lördagen. Vi vallar dock om. Snön fortsätter att falla tungt när vi sedan drar oss tillbaka mot hotellet.

8 timmar mellan bilderna:




Dags att förbereda oss för en dag imorgon. Det grundas med middag och sedan förbereder vi oss för morgondagen. När klockan är 21 så har jag lagt mig och hör lite snack i korridoren. Helst plötsligt knackar det på hotelldörren. Då kommer beskedet att loppet är inställt pga lavinfara. Vilken chock!

Ja snön föll tungt utanför fönstret. Jag förstår verkligen att det finns gånger pga säkerheten att ett lopp måste ställas in. Men klockan blev 22.00 före mailet gick ut till de anmälda deltagarna och DET tycker jag är ganska dåligt. Det var säkert folk som gick upp kl 6 för att köra mot Toblach. Läser de mail då,som kommer in kvällen före kl 22.00? Det var ju folk som efteranmälde sig bara några timmar före loppet, pengar som behålls av organisationen. Vi har iallafall fått en fantastisk vecka på plats. Men de som anlände från Sverige under fredags kvällen som vi träffade på? Jag personligen blev mest sur på att vi hade haft vilodagar både torsdagen och fredagen och missat värdefulla träningsdagar. Samt att vårat seedningslopp som vi upplevde vi hade kontroll på skulle utebli. Det tar tid före vi kommer till ro och somnar.

På lördags morgonen så är man deppig. Det är dystert vid frukostbuffen. Det pratas endast om en och samma sak. Det inställda loppet och såklart det som har med det att göra. Som snömängden osv. Det är mycket snack om hur man skall göra det bästa av dagen. Jag läser att det skall vara pistat uppe vid arenan så vi drar oss dit och många andra med det.



Det är som att befinna sig i Mora. Det är massor med folk, de flesta svenskar och norrmänn. Italienarna som är hemma har väl stuckit iväg för att åka lössnö utför antar jag? Samtliga av alla som vi träffar på vid arenan som lämnade in för vallningen dagen före har samma problem. Fantastiskt glid men absolut NOLL, NADA, NIENTE med fäste och det är ganska kul faktiskt att se alla dessa människor som halkar runt i all denna snön. Stämningen är smått fantastik skulle jag säga, det samlas små internationella grupper lite här och där som pratar väder, vind, valla och det är allt från proffsiga team till mindre proffsiga team. Vi beslutar oss ändå för att ta och staka oss upp längst med den delan av loppet som går att åka. Men tja, vet inte vad som händer nu riktigt. Varför har de inte spårat den sträckan? Vi stakar iallafall uppåt den biten som går och där samlas vi ett gäng och surrar, samtliga från västsverige. Göteborg, Borås och Varberg och se nu vad jo där kommer även en dalahäst =)



Där är det ingen ide att fortsätta längre upp längre så, vi och hela gänget beslutar oss att dra neråt runt Lagon. Tricia drar först på nedför. Jag kommer efter och helt plötsligt ser jag henne försvinna ner bakom vallen. Jag ropar till det stora gänget bakom mig att stoppa. Ja ni ser av bilden att döma, att min skratt går inte att hejda av kraschen av en man i gänget. Några väljer att ta av sig skidorna ner.
Vi kör sedan vidare ner mot sjön.

Hela svenska gänget
Man kan ju fortfarande åka i biben   ;)


Nere vid sjön ser vi att de spränger laviner med helikopters längst den sträckan som loppet skulle gått. Vi får iallafall 1.2 mil stakning i den vackra snömiljön före vi går tillbaka ner mot arrangörerna och lämnar tillbaka våra tidtagningsgrejer.  Vi drar hemåt hotellet och packar ihop. Det var snart dags att resa hemåt. Det blir ett sista besök i spat före sista middagen serverades på hotellet.



Vi bär ner lite packning till bilen i garaget och behåller bara lite kvar uppe på rummet. Det blir ett sista sorgligt farväl vid middagen. Vi checkar ut och gör allt färdigt. Vi pratar med hotellet om alternativen hur vi skall ta oss mot Venedig i "snökaoset". Vi sätter och pratar med lite andra hotellgäster före det är dags att dra sig mot rummet. Sedan är det dags att förbereda oss för den tidiga avfärden. Vårt flyg skall gå klockan 12.15 från Venedig. Dock är de flesta vägarna avstängda. Vi måste hitta alternativ väg. Vi ser att vägen vid passet bredvid är öppet. Det skall dock snöa hela natten så vi hoppas det gäller fortfarande när det är dags för oss att åka. Vi är så glada att vi redan har snökedjorna på bilen och vi somnar snart.

Bilder från vårt stora och fina rum:




Klockan ringer argt klockan 04.30. Jag har varit uppe 2 ggr under natten och tittat ut på plogbilarna som ilsket jagar fram och tillbaka och det faller stora, stora flingor. Återigen dags att undersöka vägstatusen på lite olika sidor. Vägen över Cortina ännu avstängd. Vi vill helst inte åka den långa omvägen över Bolzano. Där är det långa köer. Ja, det är öppet just nu över Innichen-Sexten och längst den vägen/det passet. Vi äter vår lilla frukostpicnic på rummet som hotellet sett till att vi fått med oss upp. Klockan 5 går vi ner mot garaget. Vi vet ju att garaget har stängt under natten. Men vi trodde det var för att köra in i garaget och inte för att köra ut ur garaget. Allt är låst, vad snopet. Vi letar efter nycklar. Testar att ringa hotelltelefonen etc. Vi känner att tiden rinner iväg. Den extra tiden vi behöver för att krypa över passet med våra snökedjor. Klockan hinner närma sig klockan 6 före hotellvärden dyker upp och vi kan komma in i garaget. Då är vi snabbt på väg. Det är vi och ja, det är plogbilar överallt. Göteborgs stads snöröjning borde göra ett studiebesök i detta området. Det är tung snö som faller. Men vår fina hyrbil tuggar sig fram med snökedjorna på plats och det går långsamt men fantastiskt bra. Vi kör över landskap som taget ut en sagovärld med all denna vackra vita snön. Och vi ser inte många bilar. Men plogbilar och lustigt nog Italienare som är ute och skottar på sina uppfarter denna mycket tidiga söndagsmorgonen. Det går fantastiskt bra. Ju längre vi kör ju mildare blir vädret och vi när vi närmar oss motorvägen är det inte mycket snölandskap kvar och vi kör in vid en stängd bensinmack där vi skyddade från nederbörden kan ta bort snökedjorna. Nu rullar det på snabbt och vi anländer Marco Polo flygplatsen i Venedig i perfekt tid. Vi lämnar tillbaka hyrbilen. Tar med bagaget till incheckningen. Allt flyter på prima. Sedan hinner vi precis få i oss ngt att äta före vi skall gå ombord flyget Venedig - Bryssel. Vi hinner knappt sätta oss på planet så sover vi.

Pizza som sista måltid i Italien

Det var såklart antiklimax att loppet vi skulle kört blev inställt. Men vi haft 8 fantastiska dagar och träffat på många trevliga personligheter. Vi har bott fantastiskt bra på Hotel Tschurtschenthaler i Toblach och återigen besökt en längdskidort med spår som tagna ur en saga. Vi är trots förlusten av skidorna på vägen ner varit mycket nöjda med Bryssel airlines. Och t.o.m hyrbilsfirman var mycket bra och vår hyrda Golf var helt spillrans ny.

Vår budget under resan blev så här för 2 personer exkl luncher samt exkl anmälningsavgiften till loppet.

3000:-   Flyg med Göteborg-Bryssel-Venedig tor 2 personer med skidor och incheckat bagage
10400:- Boende Toblach, 8 nätter med halvpension, buss/tågkort, spaavdelning för 2 personer
600:-     Spårkort 1 vecka 2 pers
1600:-   Hyrbil 800:- + försäkring ( inte obligatoriskt )
Totalt:  15600:- ( 8 nätter ) Pris per person 7800:-

Over and out från alltid det fantastiska Italien som alltid levererar <3

torsdag 28 juni 2018

Vägen mot annan resa och mot sjukdomen Graves 😷

För ca 5 månader sedan var vi i alpvärlden och åkte både utför och längd under en magiskt underbar resa. Först tillbringade vi en vecka i Livigno med höghöjdsträning i längdspåren men även några helt fantastiska dagar utför. Sedan förflyttade vi oss till andra sidan bergen till Schweiz sidan och då till lilla byn Pontresina med en gudomlig vecka i hög höjd i de underbara längdspåren.

Kände mig lite sliten under resan men inte värre än att jag kunde åka varje dag. Kändes som den förkylningen jag trodde jag hade. Under sista (3.e) fredagen hade vi vilodag och ändå kändes halsen tjock och jag var lite lätt hängig. Sedan på vår sista lördag så var det dags för 3 mila loppet i La Diagonela. Känslan var ändå bra inför loppet. Men jag tog helt slut under loppet. Kändes som allt gick långsamt så jag var förvånad och kände att jag fick verkligen vara nöjd med lite snabbare än tjejvasan trots att jag kände mig så sliten. Och framförallt blev jag stolt över att en schweizisk man tyckte jag hade snygg teknik. Yeah!

Dagen efter åkte vi hemåt. Lång väg att köra. Vi påbörjade tidig morgon i snöstorm. Och även om vi kom hem sent och det blev natt mellan Söndag/Måndag så hade resan gått fantastiskt bra hem. Men inte så konstigt att man var trött och sliten under måndagen. Tänkte såklart att resvägen och loppet tog ut sin rätt men jag hade inte träningsvärk eller ngt sådant. Jag jobbar som vanligt under måndagen men när man kommer ut till vallen så känner jag mig riktigt sliten och febrig.

Det var sista gången jag var på vallen med fotbollen på över en vecka. Varje dag jobbade jag och varje kväll kom febern och jag gick hem och la mig för att sova. När det hade gått 1 vecka och läget är likadant med ont i halsen osv då känner jag att det är dags att besöka vårdcentralen. Det känns inte som halsfluss men kunde det kanske trots allt vara det? Jag åker bort direkt på morgonen till vårdcentralen vid jobbet. Väntar en liten stund på läkaren. Berättar för henne känslan och hon tar halsprov. Nej, det är ingen halsfluss.

Med facit i hand så anade hon redan då antar jag. Hon sa direkt du smittar inte. Jag vill att du blir kallad till en privatläkare där du får snabbt hjälp. Det går knappt en vecka tills att denna mottagningen ringer och det brådskar. Dagen efter skall jag dit. Fick bra känsla direkt för honom. Han trodde dock tämligen säkert att jag hade en inflammation i köldkörteln. Lite prover togs igen och jag blev hemskickad med antinflammatoriska tabletter. 3 veckor senare är jag tillbaka igen. Det blev först lite bättre. Men nu hade jag blivit sämre igen. Läkaren tar nu 5 provrör med alla möjliga tester. Och vi skall ha telefonmöte på måndag. Känner mig lätt hypokondrisk när jag ifrågasätter lite. Men man känner sin kropp bäst själv. 2 dagar senare ringer min läkare. Det ser inte så bra ut med proverna. Jag skall vidare till Sahlgrenska snarast möjligt. Nu rullar tankarna som stora vågor. Det är en ganska tung vecka som jag väntar in att få brevet.

Jag blir snart kallad till Sahlgrenska och den avdelningen som jag numera kan kalla som min, som jag numera tillhör iallafall minst 1-1,5 åt till. När jag kommer dit så står 2 läkare och tar emot mig. Vi går in, ingen undersöker mig. De bara sätter sig och tittar på mig och säger - Du har Graves sjukdom! Helt surrealistiskt. Känner mig arg, vem sitter framför mig och säger att jag är sjuk utan att ens undersökt mig?

Det visar sig att Graves sjukdom ses på blodproverna. Jag hade ingen tveksam Graves, utan 100% säkert. Och visst, där är de olika symptomerna som jag kanske inte satt jätte stort värde i. Men de finns där när de börjar att fråga mig. Men jag hade haft tur, sjukdomen har upptäckts snabbt. Det är på gott och ont att jag mina höga och dåliga värden. Då upptäcks sjukdomen lättare/snabbare. Men istället så bryts kroppen nu ner i rasande tempo med en ämnesomsättning som är väldigt hög. Nu måste medicinen sättas in snabbt.

Men man blir direkt påkastad frågor och tankar och hur vill du göra ? Opereras ? Medicineras ? Men hallooooo ni har precis sagt jag har en sjukdom som jag inte ens visste existerade och så skall jag fundera på sådant? Under eftermiddagen ringer läkaren mig och säger det är värre än de befarat och mina prover har försämrats snabbt. Jag måste öka dosen på medicinering x3 omgående.

Sagt och gjort, det väntas några jobbiga veckor där mina ben darrar som asplöv bara jag står upp en liten stund. Trappan på jobbet känns som att bestiga ett berg av rang. Men snart börjar min medicinering ge resultat. Nu gäller det såklart att hitta en balans. Man skall inte gå för högt men ej heller får lågt.

Men många frågor tornar upp. Kommer man bli av med sjukdomen? Med största sannolikhet aldrig, men om man har tur så ja. Återfallen är många. Man får med största sannolikhet vänja sig vid medicinering hela livet. Men vad är alternativet ? Man vänjer sig vid det mesta. Första månaderna var det träningsförbud. Ja inte för att jag hade orkat heller men... När jag var på fotbollen och satt på huk fick jag få hjälp upp igen. Nu har jag börjat med sjukgymnastik och jag får börja med träning igen även om inte pulshöjande.

Resan hit har gått bra men varit lite tung. Humöret varierar och man blir lätt trött och sliten och ont i kroppen. Och sedan ögonen som värker och synen försämras. Ja listan kan göras lång. Men vad har jag för rätt att klaga? Jag tillfrisknar mera för varje dag som går och blir starkare och starkare. Vi har anmält oss till vasaloppet trots att läkaren sagt att det klarar jag aldrig. Jag skall iallafall försöka så gott det går.

Och det känns som en seger att vara så mycket bättre att vi nu kan bege oss iväg på semester. Och inte bara en semester utan en aktiv semester. Därav skriver jag detta här nu. För nu är det dags för nästa resa tillsammans med oss.

Vill du följa med?
/ Vid pennan idag - Ac ( hon som fått skiten )

söndag 28 januari 2018

Pontresina, Schweiz 😀🇨🇭☀️ 22 mil längdskidspår 🎿❄️

Vilken fantastisk resa vi har haft! I detta inlägget får ni läsa vad vi haft för oss veckan i Schweiz direkt efter Livigno veckan. Vi råkade dock radera ett inlägg samt hade svajigt nät på plats och när vi sedan kom hem så har det vi antingen tränat, legat sjuka, vart i skolan eller jobbat. Men hoppas ni får njuta av vår tid i Schweiz trots en försenad publicering.


Söndag, resdag från Livigno:
Nu har vi kommit fram till andra sidan bergsmassivet från Livigno. Nu är det slut på sötebrödsdagarna. Ja, alltså att åka lift upp för backarna... 😜 Vi har flyttat in i vår lilla, mycket speciella och mysiga lägenhet i Pontresina (St Moritz), Schweiz. Idag har hyresvärden en ledig dag. Men när vi kom hit så välkomnades vi ändå med stora armar i köket av en flaska vin, finfin korv samt bröd och se vad de har satt upp nere vid entrén!! Vi har en egen brevlåda med vårat namn på! De ni! Det gör att man känner sig välkommen samtidigt som det är ett väldigt enkelt och trevligt sätt att välkomna sina gäster på.



Vi kom hit ca kl 14 idag Söndag och började med att packade upp samt tog lite te och pepparkaka med gorgonzola. Vi la oss sen i vår coola säng för att slappa lite och tittade samtidigt ut från vårt fina panorama fönster på både längdskidåkare och tåg som svepte förbi om vartannat. Lite mera om varför sängen är så cool återkopplar vi till senare under vår tid här.

Men nu till infon om längdskidåkarna som passerar. Precis utanför vårt fönster passerar nämligen längdskidspåren och i vårt närområde har vi ett gigantiskt längdskidnät på hela 22 mil!! Så jag TROR faktiskt inte vi kommer utnyttja allt detta under våra 4 dagar vi skall åka längd. Men framförallt kommer vi kunna variera våra 4 skiddagar utan upprepningar.

Men hur ser uppläget för veckan ut? Måndag-torsdag (4 dagar) kommer vi utforska detta stora längdskidsnät. Sedan på fredag blir det vilodag då vi skall göra någon utflykt utan skidor och på lördag skall vi köra ett längdskidlopp på 3 mil. Loppet sträcker sig från starten i Pontresina förbi byn Zouz och sedan tillbaka mot Zouz för en klättring in till byn, Visma Ski Classics. Proffsen kör La Diagonela på 65km men vi nöjer oss med bebisen på 30km, La Pachifica. Ha ha, vi startar i startfältet 75%... Som kallas motionärer med potential... ha ha - de ni!

Men tåget? Jo, jag vet att några av er där ute har hört mig prata och att jag skulle vilja åka Rhäthische bahn, Bernina express från Tirano till Chur. Men det blir det inte denna gången. MEN DEN GÅR PRECIS UTANFÖR FÖNSTRET! Unesco märkt och allt! Men vem vet vad vi gör på vår lediga dag? Kanske att vi bara slappar då, packar ihop packningen inför loppet kanske? Det får tiden utvisa.

Tillbaka till idag, söndag! Efter vi slappat lite så tog vi en sväng bort till St.Moritz. Det är fint och exklusivt! Ja med underdrift alltså. Hur som helst insåg vi att det enda vi kommer göra där är möjligtvis att åka längdskidor. Men vi besökte faktiskt även Coop och vi skattade oss lyckliga att vi hade köpt med det mesta matvaror från Italien. Fy vad dyrt allt verkade vara. Men St.Moritz är kanske inte bästa stället att kolla priser i? Ja ja vi köpte lite färskvaror och drog oss mot Pontresina igen. Det blev en skön kväll efter en god middag som bestod av fylld svamptortellini och ett glas vin. Sedan kryper den jädrans halsen på igen... man blir helt jädrans tokig! Så i vanlig ordning senaste veckan så avslutas kvällen med varm te med honung.


Måndag:
På måndag morgon vaknar man upp av solen som tar sig upp och skiner mot snön därute. Man hör hur det ringer i den frostiga rälsen när Bernina expressen tuffar förbi. Så mysigt!


Efter frukosten pratar vi med husfrun och sedan beger vi oss ut i kylan. Det är en krispig förmiddag och eftersom vi ännu känner oss tunga och förkylda så tar vi och väljer den lite kortare rundan som vi tar i riktning mot Tirano. Det är definitivt tungt för oss men skönt, vacker natur med fina spår och lite folk. Det är dock återigen växlande från varmt i stigningarna i solen och kallt i skuggan nedför. En bit bort i spåret löser vi spårkortet. 25 schweizerfranc per person (208 kr) för en vecka kan ju först låta lite dyrt. Men när man inser utbudet så är det ett fynd och dessa 22 mil spåras även regelbundet.

På vägen mot Morterasch är det blått spår som mest är flackt men med lite stigning uppför. När vi kommer fram till tågstationen där uppe så sitter folk vid restaurangen bredvid och njuter av solen och längdskidorna står uppradade i skidstället. Ja här är det populärt att åka längd och bevisligen även att njuta av solen på uteserveringen! Bänken längst med husväggen ser väldigt frestande ut men vi biter ihop och svänger av mot det svarta spåret som svänger upp mot Morteratsch glaciären. Svart och svart vet vi ju inte riktigt, men visst är det stigning så det duger till.


Glaciären

Längre upp längst spåret stannar vi vid en bänk i solen och tar lite gott nötgodis och vatten för att sedan fortsätta trampandet uppåt. Kort efter det så sker det fantastiska, där står helt plötsligt en stenbock kanske 20 meter från oss och stirrar på oss. Alltså det var ju så coolt. Den hade ögon på oss, men inte rädd eller så. Vi tittar en stund och börjar sedan röra oss vidare uppåt. Det ljudet av skidorna gillade den inte så mycket och började lufsa iväg i snön. Vilken upplevelse! Otroligt vackert detta område är måste vi säga. Men vad händer när man har haft stigning? Jo, sedan kommer belöningen och det är en fantastisk tur neråt i spåret tillbaka ner mot tågstationen/restaurangen igen.

Fikapaus
Dessa bilder är när den vandrar på väg bort från oss


Vi väljer sedan att ta spåren över mot andra sidan floden och åka runt campingen som måste ligga otroligt vackert där under sommaren. Här hamnade vi lite mellan träden och slapp iallafall vinden som gjorde att kylan blev lite tuffare. Turen hemåt bär mera neråt och vi vill mest hem för att vi är kalla. Ja det blir lätt så, första stigningarna i solen gör en svettig som bara den och sedan när det bär nedför och det blir mera skuggpartier hemåt blir man nerkyld. Så in snabbt i duschen och byte till varma, torra kläder. Vi vet inte exakt hur långt vi har kört men vi kan gissa på ett par mil idag varav lite mindre än hälften är stigning. Sedan lagades äntligen den efterlängtade goda hemlagade risotton, med både lök, svamp och broccoli från Livigno. Såklart var man även tvungen att smaka av det vita vinet som skulle ner i risotton 😉


Vi avslutar en härlig dag med idrottsgalan via datorn och ingen missade väl materialaren från Parkalompolo? 😂 Sedan somnar vi gott under våra fluffiga duntäcken och med panomadörren lite på glänt. Stjärnorna glittrar i kapp på himlen. Sååå härligt!


Tisdag:
Vi vaknar tisdag morgon igen av tåget som åker förbi. Vi slappar en stund och träffar kl 9 ägarinnan av lägenheten för betalning mm. Sedan blir det go frulle före vi paltar på oss för dagens längdtur. Vi vet det kommer variera kraftigt idag i temperaturen från sol till lite snö och vinden kommer öka. Men vi beslutar oss för att ta oss via lördagens startområde i Pontresina och sedan ta stigningen mot St Moritz för att sedan bege oss vidare mot Silvaplana. Det går uppför och uppför och uppför, känns som vi är med i finalen av Tour de Ski. Armarna är snart sega kan vi lova. Men det är via otroligt vackra spår genom skogen vi tar oss via St.Moritz mot Silvaplana. Men ute vid sjön suger vinden i ordentligt och vi får välja att avsluta färden som skulle gått vidare i riktning mot Maloja. Vi kyler ner oss för snabbt. Istället vänder tillbaka och stiger uppåt igen för att sedan komma in de omtalade nedförsbackarna som vi tidigare kämpat uppför. Men vi tyckte de var lite mesiga så vi vart nästan besvikna efter all den stigningen utan att få en ordentlig belöning. Men då skall vi ej förglömma att vi har bra backar med fin snö i nedförsbackarna.





Det lustiga i det hela att vi möter ett svensk/schweiziskt par längst med dagens resa 2 ggr t.om - är det inte lite lustigt? De var ute och vintervandrade i den sköna omgivningen. Himla trevliga var de hur som helst. Vi passerade även den historiska olympiska backhoppningsbacken, där hade vi tänkt att äta lunch vid restaurangen som ligger vid foten av backen. Men vi kommer försent, de stängde för 11 minuter sedan! Så när vi kommer tillbaka till Pontresina så är vi såå HUNGRIGA! Men vi möts av ett litet skatingrace och är tvungna att titta och heja på lite. Sedan ger vi upp, tar en promenad via Coop i Pontresina på vägen hem för ett litet inköp av färskvaror. Eftersom vi hade lite god risotto kvar och vi var sååå hungriga blev det snabb middag med panerad hemmagjord schnitzel med resten av risotton. Självklart blev det en god caprese till för att sedan avsluta middagen med färska blåbär med mjölk. MUMS! Slurp sa det så var maten fullkomligt rensad. Vi hade kanske hoppats på närmre 3 mil idag. Men axlar och armar är TRÖTTA och efter stigningarna får vi vara nöjda med de ca 2.2-2.5 milen som det blev idag.


Onsdag:
Onsdag morgon vaknar man upp till full storm utanför fönstret. Både vind och snön yr och vi drar täcket över huvudet. Men när det närmar sig mitt på dagen har det mojnat en aning och vi beger oss ut. Vi antar att det kommer gå sådär men vi vill ge det ett försök. Vem vet, kanske det är likadant väder på lördag när loppet skall gå av stapeln och då kan det vara bra att kört lite idag? Vi utgår hemifrån och kör längst skogsspåren ner mot längdskidscetralen i Pontresina. Det ser ut som kriget gått fram och spåren som igår var fantastiska är fyllda med ditblåsta högar av snö och hälften av skogen. Sedan beslutar vi oss att dra mot samma bana som racet skall vara på lördag.


Det är vi, snöplogare, pistmaskiner och någon enstaka kämpe som försöker ta sig fram i den starka blåsten. Vi biter ihop och turas om att försöka spåra i spåren som inte går att köra. Det blir tillslut lättare att köra på pisten mellan spåren. Men när vi vänder av förbi Celerina i riktning mot Zouz så kommer vi ut på öppet fält och vinden tutar i ordentligt i vindbyarna. Då inser vi att detta inte är möjligt. Vi söker lite mera lä och svänger av in mot Celerina istället.

Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder!


Celerina

Efter ett minibesök i Celerina tar vi spåren i riktning mot Pontresina/St Moritz och när vi kommer upp i den delen av skogen inser vi att det måste ligga i lite lä. Men det är fortfarande nersnöade spår och nedfallet skräp men det är nästa skönt då det är lite lä. Vi stiger åter igen uppåt riktning mot St Moritz tills att vi väljer att vika ner mot Pontresina igen. Nu är vi iallafall varma när vi kommer ner till den starka vinden vid starten i Pontresina. Det går knappt att komma framåt när det tutar i. Vi får för oss att ta en annan väg hem, går sådär för man kan knappt se i snöbyarna vilken väg vi skall välja men det blir en runda lokalt före vi svänger in i skogen hemåt igen. Ja, ja... det var inte vad vi planerade igår direkt att det endast skulle bli kanske 1,8-2 mil idag men det fick duga i det vädret som var. Det var skönt att komma hem igen iallafall. Nu på sena eftermiddagen fick det bli en välbehövd fika med bullar, té och kaffe. Ja otroligt nog min första kaffe i Schweiz!


Skönt med varm dusch och vi var otroligt stolta över oss själva att vi ändå kämpade på. Så det blev att senare under kvällen njuta av pesto/parmesan panerade kycklingfilen med potatismos.

Vid läsidan av Celerina =)

Imorgon torsdag är faktiskt vår sista turdag på denna resan. Fredag skall vi som sagt hitta på något annat och på lördag har vi loppet. På söndag ska vi gå upp senast kl 5 på morgonen för att bege oss hela vägen hemåt. Alltså i början kändes resan som vi skulle vara borta jätte länge. Men nu hade man lätt kunnat stanna en vecka till. Men jobb, skola och fotboll kallar på oss. Dags att ta tag i 2018 på riktigt nu 😝


Torsdag:
Torsdag morgon! Vi la oss på tok för sent igår och idag på morgonen vaknar vi dessutom av första sprängningen av laviner 06:30, detta sprängandet pågår ända fram till 08:00! Det blir säkert 20-30 sprängningar totalt. De större smällarna är så stora att det dånar i glasen. Ja, ja det är ändå dags för oss att börja ändra vår tidsrytm lite så det kanske ändå var bra för oss att komma upp. Vi har nämligen blivit lite "slappa" här i Schweiz. Eller nej, inte sett på hela dagen men på morgonen. Idag snöar det igen, men idag är det ingen snöstorm med hård vind. Iallafall inte där vi bor! Utanför faller snön stilla. Otroligt vackert.

Ekorre på träden precis utanför vår balkong

Vi har lite att fixa med för vår lediga morgondag, vad det blir får ni se då. Men nu tar vi skidspåren utanför oss och ner mot Pontresina. Vi väljer sedan att ta en runda på det lokala Pontresina spåret först. Nu börjar det dyka upp lite mera folk för loppet på lördag. Vi passerar ett stort svensk gäng och ser Lager157 bilar lite här och där. Sedan styr vi skidorna upp mot de röda spåren i Val Roseg.


Val Roseg är ett spår som vi hört talats om skall vara väldigt vackert, bla rekommenderade det svensk/schweiziskt paret denna sträcka! Man stiger upp i en vacker dal mellan gigantiska toppar med 235 meter stigning i ca 7-8 km till 2000 meter höjd. Det är fantastiskt vackert, det känns som man är i en sagovärld. Vi väntade oss en skidåkande prins, men om han var där uppe någonstans så hittade iallafall han inte oss. Men det var som att vara i en saga med fåglar som åt ur handen, rådjur som står precis bredvid oss och ekorrar som snattrar med oss. Detta spåret är endast för klassisk åkning och den djuuuupa snön glittrar fint. Vi blir som såklart som vanligt varma i stigningen, men vad ska vi göra? Vi hade inte väntat oss att snöandet skulle spricka upp åter igen till gnistrande sol.

Början:

Slutet:

Det är såpass sagolikt så vi börjar fråga oss: vart är sagoslottet? Kommer slottet efter nästa hörn? Nej det kom ju tyvärr inget slott, men precis i slutet av stigningen före man når fram till glaciären kom det iallafall ett hus. Där tornar nämligen Hotel Restaurang Roseg Gletscher upp som en lockelse. Vi kör ända fram till dörren och det ser stängt ut. Ska historien upprepa sig? Vi är hungriga och går in för att kolla läget, det visar sig att restaurangen med mat var dessvärre stängd. Men en gigantisk apfelstrudel med vaniljsås samt cappuccino resp en varm choklad med vispgrädde bli ändå en bra påfyllning av energi.

Ser ni hästdroskan vid sidan av spåret?

Hur perfekta spår? 






När vi kommer ut från fikat inser vi att temperaturen har sjunkit snabbt. Nu kommer åter belöningen när vi skall nedåt! Stigningen på 235 meter ger utdelning. Det går fort i de fantastiska spåren tillbaka ner mot Pontresina. Det blir endast ett litet stopp vid sagovärlden igen och hejar på rådjur, ekorrarna och fåglarna. De stora bergen reser sig runtomkring oss, det känns absolut inte osäkert men ändå en speciell känsla när man hör lavinsprägningarna eka mellan topparna denna dagen. Vi avslutar dagen med att skida bort till vaxservicen. Underbart gäng som jobbar där och snart promenerar vi hem med stavar och pjäxorna på oss. Skidorna är i ömma händer fram tills imorgon kväll. Vi promenerar hem de sista kilometrarna med stavarna i mörkret och är nöjda med ca 2 mil idag igen i denna otroligt vackra miljön.

Rolig notering som visar hur höjdskillnaden gör stor skillnad:
upp till vändpunkten (utan stoppet) tog det 1h 35m
från vändpunkten och ned igen (utan stoppet) tog det 30m





Endast 7-10 meter ifrån oss, gick där ganska länge!




Fredag:
Fredag morgon. Idag skall vi på utflykt utan skidor! Det blir en stadig frukost och vi träffar hyresvärden en snabbis eftersom vi inte kommer ses mera nu före vi reser hem igen på söndag. Sedan kl 9 står vi på perrongen hemmavid oss. För att Bernina expressen skall stanna på stationen trycker vi på knappen på stationen. Äntligen skall jag få åka min Rhätishe bahn! Vi är 4 personer som går på tåget från vår station. Men det är inte vilka som helst, för hur lustigt är det inte att det är 2 uppsättningar av mor och dotter, båda dessa uppsättningarna är från... Sverige 💛💙 Inte nog med det, båda skall imorgon åka längdskidlopp!




Tåget rullar ut från stationen. Vi är på väg mot slutstationen som ligger i Italien - Tirano. Vilket landskap man passerar längst vägen. Biljetten är en dagsbiljett och vi kan gå av och på obegränsat hela denna dagen. Tågen går ca en gång i timman under hela dagen. Vi åker hela vägen ner till Tirano och njuter verkligen av denna otroligt vackra natur.


Hur tåget går:

Nere i Tirano tar vi en runda på stan, vi spanar in vad vi skall köpa med oss hem. Stan är mysig och genuin. Det är väl mest runt stationen det är lite turistigt och inne i gamla stan. Men det är definitivt dött här en fredag i Januari. Känslan är som en småstad tidigt på en söndag morgon. Sömnigt och stilla. Men vi är ju helt tappade bakom en vagn båda två eftersom vi helt glömmer av att affärerna stänger mitt på dagen. Så vi besöker ett bageri och handlar med oss lite italienska bröd och bullar. Sedan avnjuter vi en god Italiensk lunch med soppa, salladstallrik och pastatallrik. Smakar underbart gott. Sedan raska steg mot de planerade inköpet - snopet... nu var det STÄNGT! Historien upprepar sig...








Vi tar en promenad till en annan affär som har lunchöppet och ligger i riktning lite mindre än halvvägs till gränsstationen mellan Italien/Schweiz. Vi handlar på oss lite saker i mataffären och stoppar ner i våra ryggsäckar och tar en promenad uppåt i riktning mot gränsen. Vi går och går och går för att komma till stationen och att inte missa tåget.



Här korsar vi gränsen

Men när vi äntligen är framme vet vi att Bernina express dyker upp om bara några minuter och vi är nöjda med den snabba promenaden. Men vad upptäcker vi då? Jo, tåget kommer INTE att stanna på denna stationen. Vilken besvikelse!! Skall vi vandra vidare eller lifta till nästa station? Det är en bit och en del uppåt nu innan nästa station. Vi går ut till vägen som ligger precis bredvid stationen för att börja lifta. Men då upptäcker vi något! Vi upptäcker nämligen att tulltjänstemännen ställer sig på stationen. Vi frågar om de kommer stanna tåget. Japp, dags för gränskontroll! De stannar alltså det tåget som inte ena skall stanna där och vi ber tågföraren att släppa in oss på tåget. Han tvekar och vi undrar varför vi inte kan ha turen med oss för en gångs skull! Men tillslut öppnar han upp för oss när vi får förklara att vi redan har biljetter. Vi hoppar som glada och pigga getter över spåren för att gå in i en vagn där vi är helt ensamma. Alla andra sitter längre bak i tåget. Vi jublar! Vi är bara så lyckosamma som man kan vara. Tåget klättrar uppåt tillbaka i stigningen i Schweiz igen och vi hoppar av i den gamla byn Poschiavo. Både vi och tågföraren vinklar glatt till varandra och hälsar hejdå.



Poschiavo
Poschiavo

Poschiavo, en liten så typisk italiensk by men som ligger i Schweiz. Första gången staden nämns i historieböckerna är år 824. Jätte fin liten by som får sin tillväxt av Rhätische bahn besökare. Liten gullig men sömning by som vi promenerar runt i lite. Vi bestämmer oss för att gå tillbaka till stationen för att åka vidare med nästa tåg. Vi passerar unika ställen som tex Alp Grüm, som är ett boende/restaurang som faktiskt inte nås på något annat sätt än via järnvägen under vintern. Man kan ju tro att den är ett nytt påfund. Men det har faktiskt varit öppet sedan 1926. Vi passerar Bernina pass, Diavolezza och Monterasch på vår väg tillbaka.




Vi är hemma perfekt för att sticka och hämta våra längdskidor precis före servicestället stänger. Det har varit en riktig härlig vilodag, men trots detta har jag fortfarande känningar i hals och knä, vilket skapar lätt oro inför morgondagen! Då skall vi nämligen åka loppet!


Lördag:
Lördag morgon och klockan ringer. Vi börjar dagen med att äta frukost med bamse havregrynsgröttallriken, kokt ägg med mera och under tiden försöker vi få någon uppfattning av temperaturen. SAMTLIGA sidor ger olika väderprognoser! Vi får efter en del krångel in sändningen från starten av proffs gängets start i Zouz. Vi kan av bilderna ana ungefär hur vädret är, men det kommer helt klart variera idag. Vi tar beslutet att åka med varsin liten rygga. Vi packar duschgrejerna i varsin stor väska för att kunna sätta bakom ryggan ner mot starten som vi ska lämna in vid starten. Vi tar nu skidorna ner mot starten. Ha ha, ja de är iallafall bra vallade när det gäller glid. Jag ser hur Tricia forsätter rätt ut ur spåret i en brant backe mellan hemma och Pontresina och tänker herre gud... Sätter detta stopp för loppet? Nej då, en skrattande tjej ligger där i den meter djupa snön och skidor och stavar kors och tvärs. Men både tjejen, skidorna och stavarna är hela och vi drar oss vidare ner mot starten. Vi börjar vänja oss vid vallan. Den är super när det är glatta och isiga spår. Men det är tungt i de långsammare och tyngre spåren, men vi är nöjda. Snön varierar helt klart idag, från glattare till lite tyngre spår.

Nere vid startområdet i Pontresina är det fortfarande ganska stilla. Solen ligger på, gör det inte lättare att välja kläder för loppet. Man klämmer och känner på skidor och kläder. Vi hämtar ut våra nummerlappar. Slänger ner våra säckar som innehåller väskorna i en fålla som vi får tillbaka efter loppet. Vi är nervösa men redo. Nu börjar det fyllas på lite med folk. 195 svenskar startar idag varav ca 40 åker La Pachifica, alltså den bansträckningen på 30km som vi skall köra. Men kan det stämma? Vi hör svenska röster överallt! Känns nästan som att man skall köra vasaloppet men lite annan miljö. Några svenskar bredvid oss skämtar till och med om att vi har hamnat i ett svenskläger. Vi glider bort mot spåret där eliten skall passera strax. Vi ser dem komma, men de ska passera en kurva innan de kommer till oss. Vi står förväntansfulla och väntar, när de väl kommer svischar de förbi oss. Men herre gud vilket tempo, vilken glöd och det var som att se däckbyte i formula 1 lopp.



Här stod vi, 2 meter från åkarna:


Efter både damtäten och herrtäten passerat är det snart dags för oss. Vi går bort och lägger våra skidor i spåren, vi väljer spåren bredvid varandra. Snabbt fylls det på i spåren och nedräkningen hörs i högtalaren. Vi börjar ta av oss ett lager, på med nummerlapparna och vi gör oss redo. Vi släpps iväg, alltså gruppen som startar är inte jätte stor. Kanske ungefär ett par hundra. Men vi blir helt förvånade över hur denna lilla gruppen slår sig fram och slår undan stavar mm. Alltså.... de som har anmält sig längst bak har ju knappast chans att vinna så det känns så meningslöst. Men ja ja, fram till första backen är det lite kaosartat. Snart smalnar flera spår ned till 2 spår och nu skall man slänga sig in framför varandra. Ha ha, ja man har ju tappat en del energi denna första biten pga helt meningslöst knuffande och buffande. Nu är man även onödigt varm. Det tar ett tag efter denna start att hitta bra tempo igen. Men när man väl hittat sitt eget så skiter man ju lite i de andra. Det är en lång sträcka med mycket diagonal körning och man vill heller inte staka för mycket för att spara armarna och axlarna till backarnas stigning.




Stigningarna är branta, men tycker backarna ner är okej och i bra skick, skönt att få krypa ihop och vila nedför. Men när man ser byn Zouz (målet är inne i byn) på andra sidan berget så känns det nära. Men nejdå, vi skall förbi och stiga och backar, stiga och backar och när man slutligen vänder tillbaka mot Zouz så känns det som en seger.





Det har varit mellan tunga spår, ja tyngre sträcka än tjejvasan fast på samma distans. Höjden och förkylningen gör säkert inte situationen bättre heller. Man får snyta sig jag vet inte hur många gånger under loppet. Men stämningen är bra men lite tung. Sista serpentin stigningen upp mot byn tar musten ur flera av oss. Men det är så skönt när vi, jag och Tricia tillsammans kör fällningen in över mållinjen. Jag vill tillägga i det hela att vi trots att jag verkligen INTE trodde det, så förbättrade vi tjejvasa tiden med 13 minuter. Jag vill även säga att Tricia åter igen hade kunnat gå i mål kanske en timma före sin runda men trötta och glada mamma. Men hon väntade in mig lite då och då under loppet och servade mig med näsduk mellan varven som en god dotter bör göra 😉 Ha ha näh skoja bara, jag frågade henne flera gånger om hon inte ville köra sitt egna race. Men jag förstår henne det är så mycket roligare att åka tillsammans så jag är såklart evigt tacksam att hon vill det. Vi adopterade även en äldre Schweizisk man i spåret som vi sporrade och hejade fram. Han var så glad över att vi grattade honom när han gick i mål en kort stund efter oss.

Precis innan målgången

Vi fick våra koskällor runt halsen efter målgång och det lät sååå otroligt roligt när alla vi som gått i mål på led gick i den tjocka snön mot dusch/baggage stället. Det lät som en skock kossor ute på promenad tillsammans. Vi beslöt oss för att duscha och byta till torra kläder före vi skulle äta vår pasta som man får efter loppet. Det var så gott med pastatallrik med massor av parmesan och en cola efter loppet. Man var helt enkelt värd det!

Här inne åts pastan, med loppet på repris!

Skål!

Så vad vi tyckte om loppet? Jag skulle utan att tveka göra loppet igen, men då vill jag träna mina axlar och armar mera före dess samt träna mera på långa distanser med monoton diagonal körning så jag kan njuta mera av loppet än att slita hårt. Men det var kanske tyngre än jag hade förväntat mig? Man jämför snabbt distans, men det skiljer sig så mycket mellan olika lopp. Det hade varit roligt att komma in i målet kanske 30 minuter tidigare så man får mera känsla av mer folk inne i byn. Men vem vet, det kan kända att man hade gjort det utan att behöva stanna och snyta sig 20 gånger under loppet? Borde kanske se det som en utmaning att krympa loppet minst 30 minuter till en annan gång?

Vi är trötta, nöjda och glada men samtidigt lite tomma när vi lommar ner mot tågstationen. Vi skall snart åka hem, alltså hem hem. Vi skulle så gärna stannat kvar längre tid. Tiden har verkligen flygit iväg. Vi tar tåget till Pontresina och ser att vårat tåg hem kommer om några minuter på väg mot Tirano. Vi hoppar på det tåget en station och så är vi hemma igen. Det är nu becksvart ute och det faller stora, stora tunga snöflingor. Vi börjar bli oroliga för vägen hem imorgon tidigt, tidigt.

Vi packar ned det mesta av packningen och börjar se över vägarna hemåt. Hela vår Schweiziska regionen skall ha tungt snöfall hela natten. Känns inte jätte bra... Bilen sopas av helt och hållet och är helt ren vid 22-23 tiden och vi packar även in lite packning i bilen. Jag sover ganska dåligt och vaknar av att det fullständigt vräker ner snö vid 2 tiden.


Söndag:
Nu kan jag inte somna om, jag tar fram datorn och upptäcker att den vägen vi helst hade valt vid snöfall genom biltåget i Vereinatunneln inte går att nå. Vägarna är avstängda. De flesta vägarna i området visar rött eller rättare sagt, det finns bara två alternativ för oss att komma hem. Antingen tar vi vägen över passet som ännu inte är rödmarkerat och får i värsta fall vända och åka tillbaka. Eller så stannar vi helt enkelt kvar i Schweiz och väntar på bättre tider. Jag lägger undan datorn och hoppas på en förändring till kl 5. Då väcker jag Tricia och vi är nästan helt färdiga för frulle och för att prata färdvägen. Vi öppnar datorn, håller tummarna och ser att läget är oförändrat. Vi har fortfarande bara 2 alternativt. Vi hade som sagt egentligen föredragit biltåget men vi vet inte hur lång tid det tar innan vi kan ta oss dit, 2 timmar, 1 dag eller 4 dagar? Vi får helt enkelt försöka ta oss över passet. När vi kommer ner till bilen inser vi hur mycket det har snöat, får vi skotta en väg först till baggageluckan före vi ens kan börja att lasta.

Tillägg i efterhand:
Det tog 4 dagar innan vägen till biltåget öppnade igen



Det tar sedan en tid att få ut bilen från den snöklädda parkeringen, Tricia får skotta som en duracellkanin för att vi ska kunna ta oss någon vart. Men det går tillslut och trots en försening så kommer vi iväg från Pontresina 06:20. Det är vi och snöplogar ute åter igen och vägen är fint plogad till St.Moritz och vidare förbi Silvaplana före vi börjar stigningen över passet. Vinden och snön yr och vi är sååå tacksamma att vi nästan är ensamma i detta vädret över passet så att vi kan krypa över Julierpasset på 2284 meters höjd. Vi kryper fram och till och från ser man knappt någon meter framför bilen. Men vi ser käpparna med reflex på sidorna av vägen, vilket blir vår räddning när man knappt ser något. Vi måste stanna och skrapa rutan eftersom den isar igen snabbt i vädret, trots att vi har på max hastigheten på vindrutetorkarna. Det känns när vi får stanna på en väg mitt ute i vildmarken uppe på ett berg på grund av att det fullständigt vräker ned snö. En gång när Tricia hoppade ut landade hon i 30 cm snö och bara sjönk, detta mitt på vägen. Men vad gör det när man kommer in i en varm och skön bil? Man blir orolig när det kommer någon av de få bilarna som passerar att de inte skall se oss i snöyran när vi kryper fram. Men har man aldrig åkt där tidigare så är man ju inte jätte kaxig. Men vi tar det väldigt lugnt och det går sett till förutsättningarna riktigt bra ner till andra sidan.



Precis efter vi passerat passet så undersöker vi åter vägarna. Allt övrigt är fortfarande stängt och Julierpassets status är nu ändrad till krav på snökedjor. Vi kände oss aldrig rädda, även om det kändes lite speciellt. Vi hade snökedjor i bilen, gott om varma kläder och mat och varm dryck. Även på andra sidan är det mycket snö och snöplogar fortsätter sitt eviga arbete.



Vi tar och åker lugnare vägar vidare mot Tyskland. När vi når Lindau vid Bodensee väntar en skön bensträckning, fikapus och toapaus. Bodensee gränsar mot Tyskland, Österrike och Schweiz och ligger naturskönt i södra kanten av Tyskland. Nu har vi ett dagsverk rakt genom A7 i Tyskland. För många veckor sedan bokade vi en färja från Puttgarden. Ren chansning på tiden. Vi hade sagt vi tittar först på tiden på GPS när vi kommit en bit i Tyskland. För färjan får inte påverka vårat tempo när vi kör. Men när vi väl tittar och inser att det kan komma att bli perfekt om vi tuffar på i bra tempo genom Tyskland då satsar vi på det!

Fikapaus!

Vi har några minuter på oss att besöka Bordershopen, vi säger ja ja vi provar iallafall. De stänger om några minuter och det tar exakt 2 minuter från att vi lämnar bilen till att vi är tillbaka i bilen med 2 kartonger Rieslingvin under armen. Det måste ändå vara världsrekord?

Vi taxar in med vår förköpta biljett som var en chansning men som blev helt enkelt perfekt. Förköper man i god tid kostar biljetten endast 308 kr för bil + 2 pers. TRÖTTA äntrar vi färjan som är näst intill tom och det är nu ett gäng timmar kvar hem. Tricia sover nu gott i bilen på vägen genom Danmark mot Öresundsbron. Nu börjar det bli tungt! Vi passerar över bron och ett litet tag efter Malmö är det dags för chaufförbyte.

Tricia tar oss säkert hem, det är en omdirigering vid Landskrona pga en polisjakt men annars är det lite trafik och jag kan efter det äntligen slappna av och sova någon timma på vägen hem. Efter att ha varit vaken sedan kl 2 på morgonen så går ögonen i kors när vi skall packa ur bilen strax mer än ett dygn senare.

Vi tar in all packning, räddar den italienska parmesanen in i kylen och sedan faller vi ner på kudden. När klockan ringer 4-5 timmar senare så inser man att man är tillbaka i verkligheten. Nu kallar jobb, skola och fotbollsträning ikväll. Vi är medvetna att detta kommer bli en trött vecka.

Men det är det väl ändå värt? Vilken fantastisk resa vi har haft. Man längtar så tillbaka. Till snön, till solen och till den underbart vackra miljön.

Nu ses vi nog inte på ett tag igen, hoppas ni haft en trevlig resa ihop med oss för denna gången och hoppas ni fick njuta av bilderna från detta underbara vackre område.

Vi hoppas vi kommer tillbaka dit igen!

Som vanligt, OFTAST Ac som skriver och OFTAST Tricia som plåtar. Tack för oss!
Vi har avverkat 48 tepåsar, 2 honungsbukar. Och kört 320 mil. Tack pappa/morfar för lånet av Tigern!

Just det ja... glömde ju nästan... vad var speciellt coolt med sängen? Simsalabim...