Imorse när klockan ringde var det tråkigt att lämna Porto Pollo, men vi packade ihop och åt frukost och sedan var det ett sista svep över surfstället där vi kunde konstatera i princip vindstilla före vi med suck drog vidare.
Bilen suckar i den slingriga vägen upp mot toppen ovan Palau men vi är näst intill ensamma. Nästan så man funderar på om man missat någon skylt där vägen är avstängd.
Vi är påväg tillbaka till bronsåldern där vi besöker Tomba di gigante en arkeologisk plats uppe i bergen ovan där vi bott. Detta är en liten "gratis" version. Det finns massor längre ner i området, tydligen flera hundra. Men den vi besökte verkar ge energi ( som de verkade av de som besökte platsen ) men man måste tro på allt. Coolt är det ändå att befinna sig på denna platsen från bronsåldern. Om man bara hade fattat vad det är för ngt ;)
Sedan passerar vi vyer som gör att man funderar på om man verkligen befinner sig på en ö. Det sträcker sig ett grönare månlandskap så längt ögat når.
Men vi har det bra 😜
Vi tar oss fram längs småvägar mot vårt mål. Det blir vätskepaus och efter det följt av en badpaus vid en gigantisk strand med underbart vatten.
Men nu vill vi ta oss fram mot målet. Mot vårt boende i Ispinigoli, en bit innanför Cala Ganone på sardiniens östkust. Först när vi närmar oss ser vi förändring i landskapet. Vi når vårt mål, vårt hotell i vinodlingarna precis bredvid grottorna. Hotellet är perfekt. Ja inte alls på 5 stjärnigt vis, utan bara så italienskt man vill det skall vara. Man har liksom hittat hem 😊
Till Britt mormors/mammas förtret så är hon ute och reser med myror i brallan tjejerna. Och vi hinner knappt in på hotellrummet före vi vill ner mot Cala Ganone hållet för ett kvällsdopp. In i bilen och iväg. Och man kan verkligen kalla det väg. Magiskt vackert och läskigt slingrar sig den smala betongvägen ner mot Cala Ganone.
Men målet är Cala Fuili och här kommer belöningen, lönen för all möda i världen, det är magiskt, vi är framme vid paradiset.
Kan tänka mig att dagtid är det mycket folk. Men på kvällen var det inte många där. Vattnet var ljummet, färgen var precis den vackraste färgen jag vet - helt turkost. Och det är så klart, så rent och så fräscht. Helt enkelt magiskt :)
Men eftersom mormor inte vågar sig ner i de ngt hala ca 75 trappstegen så väntar hon där uppe och vi beger oss uppåt igen. Nu faller snart mörkret och vi väljer att skynda tillbaka till hotellet via de stupande vägarna före mörkret lagt sig.
Nu blir det middag på hotellet.
Nu har klockan passerat midnatt och det är dags att få sova nu. Skriver mera igen imorgon ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar